Bokanmeldelse

Kognitiv bias

I avhandlingens teoretiska bakgrundsbeskrivning behandlas psykologiska teorier som kan ge en förklaring till förekomsten av felaktiga bedömningar och beslut. Exempelvis har man funnit i studier att information som presenteras på ett tidigt stadium ges större tyngd än efterföljande information. Detta kan leda till att information som upptäcks sent i utredningsprocessen riskerar att värderas felaktigt och t.o.m. avfärdas. Därtill kommer det fenomen som benämns konfirmeringsbias att styra informationshanteringen mot en bekräftelse av egna uppfattningar. Ny information filtreras och omtolkas för att passa in i ett rådande tankemönster. I en arbetsgrupp kan också ett grupptänkande utvecklas. Detta kan beskrivas som en ovilja att utmana den teori som dominerar i gruppen. Lojalitet gentemot gruppen innebär förutom en acceptans av gruppens gemensamma uppfattning, också en övertygelse om att gruppteorin uttrycker den egna uppfattningen. Andra faktorer som riskerar att leda till beslutsfel och bristande förmåga att utveckla alternativa förklaringar är tidspress, motivation, känslor och normer. Exempelvis kan en betoning av effektivitet i utredningar motverka en mer tidskrävande och noggrann informationshantering.

Gollwitzers teori om förändrade tankesätt¹

Enligt en teori utvecklad av Gollwitzer m.fl. kan sättet att tänka förändras under olika faser av en handlingsprocess utifrån de skilda krav olika faser ställer. I en tidig fas, innan beslut om handlingsinriktning fattats, innebär uppgiften att välja de mål man vill uppnå. Detta kräver en noggrann och opartisk analys av tillgänglig information och tankesättet präglas av öppenhet. I en senare fas, när val av mål för det fortsatta agerande gjorts, innebär uppgiften en strävan att genomföra dessa mål. Denna inriktning gynnar en selektiv och partisk analys av information och ett mer slutet och begränsat tänkande. I linje med denna teori, skulle utredare således vara bättre rustade för en opartisk analys av information innan ett beslut fattats om vem som misstänks för brottet, än efter det att ett sådant beslut fattats.

Abduktivt tänkande

Abduktiv metodik kan användas som en effektiv strategi för att formulera alternativ till en initial hypotes. Den abduktiva metodiken innebär att preliminära hypoteser formuleras utifrån tillgänglig information i kombination med teoretiska och erfarenhetsmässiga kunskaper. Hypoteser om tänkbara händelseförlopp ska samtliga ge en bild av möjliga skeenden, men är sinsemellan konkurrerande och mer eller mindre tillfredsställande. Nästa steg i metodiken innebär att pröva hållbarhet för varje hypotes. Utifrån en sådan prövning kan somliga hypoteser visa sig vara falska, medan andra visar sig möjliga att arbeta vidare med. Förståelsen växer successivt fram i växelverkan mellan ny information och ny aktualiserad kunskap, där hypoteser kan formuleras och prövas tills den bästa förklaringen funnits.

Utveckling av expertis

I brottsutredningar kommer den enskilde utredarens expertis att ha stor betydelse för utredningens kvalitet. En etablerad definition av vad expertis innebär saknas, även om flera studier på olika sätt belyst vad som utmärker en expert. I forskning om beslutsfattande har man funnit att experter och nybörjare tänker på och löser problem på något olika sätt. Experter tenderar t.ex. att ägna längre tid åt att bestämma hur ett problem ska betraktas, och de anses ha en bättre förmåga att bedöma vilken information som är mest relevant. För att uppnå expertis anges både omfattande utbildning och erfarenhet som viktiga kriterier.

I England och Wales har reformer gjorts med syfte att höja kvaliteten i utredningsverksamheten. Man anger här fyra nivåer av utredningskompetens; patrullerande polis, utredare (dedicated investigators), SIO (Senior Investigating Officers) samt strategisk ledning. Riktlinjer har också utarbetats med exempelvis krav på dokumentation av beslutsprocessen i alla större utredningar. I Norge och de övriga skandinaviska länderna har ingen motsvarande utveckling skett. Norska poliser genomgår en treårig kandidatutbildning och uppnår en grundläggande generalistkompetens. Den norska polishögskolan erbjuder vidareutbildningar i brottsutredning, men dessa utgör inte något obligatoriskt krav för ett arbete som brottsutredare. Eftersom formell specialistutbildning för utredningsverksamhet saknas, kommer expertisnivån därför oftast att definieras av antal år av professionell verksamhet.

I avhandlingen ställs frågan om kognitiv förmåga och hög intelligens skulle kunna ha betydelse för utredares skicklighet. Sambandet mellan kognitiv förmåga och motståndskraft mot typiska beslutsfel har undersökts, men befintlig forskning inom detta område uppvisar inte någon entydig bild.

Avhandlingens studier

Avhandlingen baseras på tre studier², som sammanfattas i avhandlingen.

Utredares sätt att tänka om sina egna bedömningar och beslut undersöktes i Studie I. I en intervjustudie ombads erfarna mordutredare från Norge och England att identifiera kritiska tipping-points i mordutredningar, d.v.s. beslut under utredningen som fungerade som brytpunkter för ett förändrat tänkande från ett undersökande till ett bekräftande fokus. Två typer av sådana beslut identifierades. Det gällde dels beslut om att peka ut, anhålla eller häkta en misstänkt och dels beslut om utredningsstrategier. Utredarna ombads också att ange riskfaktorer som motverkade optimalt beslutsfattande. De flesta av de faktorer som uppgavs, som exempelvis tidspress och hög arbetsbelastning, överensstämde väl med tidigare beslutsforskning. Fahsing finner utifrån sina resultat en hög medvetenhet om potentiella riskfaktorer, samt stöd för relevansen av Gollwitzers teori om förändrade tankesätt under olika faser av en handlingsprocess.

I Studie II och III användes en kvasiexperimentell design. Deltagare i Studie II var erfarna och nyutbildade poliser från Norge och England och i Studie III norska polisstudenter från två utbildningsorter. I studierna presenterades två fall om saknade personer, möjliga att tolka som mordfall. I ett av dessa fall infördes en tipping-point i form av en mening som angav att ett beslut om anhållande gjorts. Efter att ha läst fallen ombads deltagarna att skriva ner relevanta utredningshypoteser och utredningssteg för de båda fallen.

Huvudsyfte för Studie II var att undersöka polisers förmåga stå emot påverkan av tipping-point-beslut, förmågan att fatta utredningsbeslut med hög kvalitet samt hur skillnader mellan engelska och norska kompetensutvecklingsmodeller kunde påverka utredares beslutsfattande. Resultatet av jämförelsen visade att erfarna engelska mordutredare uppvisade högst kvalitet i sina utredningsbeslut jämfört med de övriga tre grupperna, medan nyutbildade norska poliser med kandidatexamen presterade något bättre än erfarna norska mordutredare och signifikant bättre än de engelska nybörjarpoliserna. Däremot framkom inget stöd för hypotesen att det inplanterade anhållningsbeslutet skulle påverka tänkandet. Fahsing finner en möjlig förklaring till detta resultat i att anhållandebeslutet endast nämndes i en enda mening och att det inte kunde verifieras att deltagarna verkligen tagit till sig denna information. Dessutom var inte deltagarna personligen delaktiga i beslutet och kunde därigenom inte själva uppleva den fasövergång som teorin om förändrat tankesätt beskriver.

I Studie III undersöktes frågan om det test av allmänna kognitiva förmågor, som används i antagningsprocessen till Polishögskolan i Norge, kunde predicera polisstudenters utredningsförmåga. Den hypotes som formulerades inför studien var att resultaten från det kognitiva testet skulle vara positivt korrelerade till polisstudenternas förmåga att generera relevanta utredningshypoteser. Resultaten gav inget stöd för ett sådant samband. En förklaring kan vara att förmåga till en abduktiv metodik, som kan betraktas som en effektiv strategi för formulering av hypoteser, skiljer sig från den förmåga till induktiva och deduktiva resonemang som mättes i testet. I induktiv och deduktiv metodik tillämpas regler för att dra slutsatser utifrån tidigare känd information. För ett utforskande syfte innebär detta begränsningar. Abduktiv metodik tillåter istället en friare formulering av olika slags hypoteser som kan fungera som testballonger så länge som de har ett förklaringsvärde.

En fundering om teoretisk och empirisk förankring

I Studie I identifierade samtliga deltagare från både England och Norge två s.k. tipping-points, d.v.s. kritiska beslut under utredningens gång som riskerar att leda till ett förändrat och begränsat tänkande i enlighet med Gollwitzers teori. Fahsing framhåller att det inte är möjligt att utifrån studiens data dra slutsatser om effekterna av sådana beslut i verkliga utredningssituationer, men finner att hans data ger stöd för teorins relevans och tillämpbarhet i brottsutredningar. Som läsare hade jag här önskat mig en starkare argumentation för studiens slutsatser med en fastare förankring i både det teoretiska och det empiriska underlaget.

Gollwitzers teori behandlas kortfattat i avhandlingens teoretiska bakgrundsavsnitt. Eftersom jag uppfattar den som central för förståelsen av avhandlingens slutsatser, hade jag önskat en fördjupning av både teorin i sig och det underlag den baseras på. Vilken metodik använde Gollwitzer för att identifiera de olika faserna och hur visade sig de förändringar i sättet att tänka som han upptäckte? Utifrån diskussionen av den uteblivna effekten av anhållningsbeslutet i Studie II kan man förstå att Gollwitzers metod skiljer sig från Fahsings. I sin diskussion av Studie II anger Fahsing att hans egen experimentella studie ”bore little resemblance to the types of decisions originally considered by Gollwitzer et al. (1990) in their definition of decision phases”³. Han ser som en tänkbar förklaring till sitt resultat att hans deltagare inte själva varit involverade i anhållningsbeslutet och att de därför inte kunde uppleva någon fasövergång. Denna förklaring pekar på att Gollwitzers teori baseras på studier där deltagarna faktiskt varit personligt involverade i ett kritiskt beslut.

För att kunna förstå kopplingen mellan Gollwitzers teori och Fahsings forskningsresultat, skulle också en beskrivning av det empiriska underlaget i Studie I behövas. I diskussionen av sitt metodval framhåller Fahsing intervjustudiens fördelar och menar att den ger ett rikt dataunderlag med insyn i utredarnas personliga reflektioner kring hur de tänker om sina egna bedömningar och beslut. Detta är således en väl lämpad metod för att besvara studiens frågeställning. Tyvärr redovisas inte detta dataunderlag i avhandlingen. Hur beskrev de intervjuade sina tankar? Vilka resonemang fördes med anknytning till Goll-witzers teori? Hur närmade de sig frågan om förändringar i det egna tankesättet?

Trots att man kan förstå att forskningsmetoderna skiljer sig åt, kan det ändå vara så att identifieringen av de två utredningsbesluten i Studie I är i samklang med Gollwitzers teori. Utan närmare förklaringar har jag dock svårt att förstå på vilket sätt.

Vikten av en professionell utredningsverksamhet

Som jag ser det är avhandlingens främsta bidrag i dess helhet den genomgående betoningen av vikten av en professionalisering av utredningsverksamheten. I ett rättssamhälle är det av yttersta vikt att brottsutredningar genomförs noggrant och objektivt. Att det inte ska finnas något utrymme för förhastade slutsatser och förutfattade meningar borde vara en självklarhet. Emellertid föreligger det sådana risker och i avhandlingens breda och väl underbyggda teoretiska genomgång av fenomen som kognitiv bias och förändringar mot mer avgränsande tankesätt visas psykologiska hinder för ett objektivt förhållningssätt. Fahsing framhåller vikten av kunskap och medvetenhet om sådana riskfaktorer och finner utifrån resultatet av Studie I att en sådan medvetenhet faktiskt finns. Han konstaterar dock att än viktigare är att utveckla motåtgärder för deras inflytande.

Vid sidan av psykologiska riskfaktorer beskriver avhandlingen systemfaktorer i polisorganisationen och poliskulturen som motverkar en optimal utredningsverksamhet. En obligatorisk specialistutbildning för utredare har inte ansetts – och anses fortfarande inte – nödvändig i de skandinaviska länderna. Inte heller har förekomsten av rättsskandaler väckt behov av att dra lärdomar av dessa för att undvika kommande skandaler.Den utveckling som skett i England och Wales skulle kunna betraktas som en förebild för de skandinaviska länderna. Detta reformarbete, som inneburit utbildning av utredare på fyra olika nivåer, utarbetande av riktlinjer för och granskning av hur brottsutredningar genomförs samt krav på dokumentation av utredningshypoteser, beskrivs ingående i avhandlingen. Resultaten i Studie II kan ses som en indikation på de brittiska utredarnas högre kompetens. Rimligtvis bör detta ha ett samband med det brittiska reformarbetet, men tyvärr saknas forskning som undersöker reformernas effekter.

Fahsing konstaterar sammanfattningsvis att varken erfarenhet, högre utbildning, allmän intelligens eller kognitiv förmåga i sig förklarar god utredarförmåga. Ett intressant bifynd i Studie III var den stora variationen i deltagarnas prestation. Några nybörjare visade här, trots avsaknad av både formell utbildning och yrkeserfarenhet, ett resultat på samma nivå som medelvärdet för de högt specialiserade brittiska utredarna i Studie II.

I sökandet efter hur ”the Making of an Expert Detective” ska gå till framhåller Fahsing behovet av vidare forskning som bas för utveckling, utbildning och säkerställande av utredarexpertis och för utarbetande av riktlinjer för en professionell utredningsmetodik.